Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Annons

Frida Nilsson skrev sig ur sin skräck för döden

Hon befolkar dödens rike med feta grisar och bassethundar. ”Det tunna svärdet” hjälpte Frida Nilsson att bearbeta rädslan över förluster – sina och barnens. Här blir även den största sorgen ett äventyr.

Barn- och ungdomsförfattaren Frida Nilsson har skrivit boken

Två stora hundar kommer lufsande i Frida Nilssons hasor på den stora gården. De närmar sig grinden med allvarliga blickar och de tunga kropparna skälvande av entusiasm över besöket. I nya boken "Det tunna svärdet" är de ett av tre folkslag i dödens minst sagt annorlunda rike.

– Jag har ju som en faiblesse att skriva om djur i byxor, det är en förbannelse jag aldrig kommer ifrån, säger Frida Nilsson och skrattar åt sina fyrfotade familjemedlemmar som snarkandes har lagt sig tillrätta i köket.

– Det är inte svårt att bli inspirerad. De är verkligen fina och groteska på samma gång, jätteroliga och fulsnygga, säger hon och tangerar en beskrivning av sitt eget författarskap.

Likt en svensk Roald Dahl skapar Frida Nilsson världar bebodda av små barn omgivna av märkliga, skrämmande och rörande figurer. I sin spartanska skrivbod i trädgården – utan varken vatten, toalett eller internet – begav hon sig den här gången till dödens rike.

Han utsattes för en förlust och fick mycket mindre uppmärksamhet. Det var ganska hjärtekrossande

Det hade många skäl: Hennes egen dödsskräck blev allt värre när hon fick barn. För tre år sedan födde Frida Nilsson sin andra son och flyttade till det stora trähuset på Mörkö. Lillebroderns ankomst förändrade kontakten med hennes då treårige son.

– Han utsattes för en förlust och fick mycket mindre uppmärksamhet. Det var ganska hjärtekrossande, minns hon.

När de värmde upp det iskalla huset vaknade dessutom stora mängder flugor ur vinterdvalan, till sonens förskräckelse. Med en bebis på armen var det svårt för Frida Nilsson att hjälpa honom undan dem.

Som så ofta förvandlades skrivandet till ett slags terapi. Hon skrev om Sasja som beger sig till dödens rike för att hämta den cancersjuka mamma han just förlorat. Väl där ställs han inför sina värsta rädslor.

Jag tänkte att dödens rike behövde vara en bra plats.

– Många vill inte läsa om döden, och speciellt inte för barnen. Inte jag heller egentligen men jag ältade det så mycket att det blev bättre att ta tag i det. Jag tänkte att dödens rike behövde vara en bra plats, det hade varit lätt att göra det farligt. Men det är ju inte så trösterikt, säger hon.

Döden, som potentiellt kan skrämma slag på de flesta, är här en mångtydig spelevink. En läskig charmör, som inte kan hjälpa att det ligger i hans natur att ta liv.

Det burleska, groteska har en funktion:- Jag tycker att världen är ganska grotesk och försöker förstå det, eller mildra det och göra humor av det, säger Frida Nilsson.

Redan tidigare har hon berört svåra ämnen för barn, sedan hon blev förälder har hon känt ett större behov att göra nytta med sitt skrivande. "Ishavspirater" är till exempel en ruggig historia om barnarbete. I den nya boken skildras både halshuggningar – om än av en fågel – och blodiga slagsmål. Hon försöker hålla det på "en nivå som går an", men undrar: vem kan avgöra vad barnen tål?

– Min son som är sju år tittar på Legoproduktioner som är jätteläskiga med skelettarméer och vampyrer. Men så visade jag Stina Wirséns "Vem"-film med en förälder som är arg och skäller, och DET var jätteläskigt. Det är så relativt, säger hon.

I den nya boken slår Frida Nilsson ett slag för den fria leken, utan pedagogiska pekpinnar. Som vanligt står hon på barnens sida. Deras enda uppgift i dödens rike är att vara barn och leka, men det förstår inte föräldrarna. På grund av börd, kön eller syskonrang tilldelas barnen roller de inte vill ha. Men de lite förbisedda, ensamma individerna förenas i Sasjas uppgift att överlista döden.

Jag tyckte själv att jag passade så bra som barn.

Också Frida Nilsson växte upp ganska ensam, "på landet", utan syskon eller grannbarn men med många djur runt omkring sig. Ensamheten var inte alltid rolig. Men hon minns ändå barndomen som "en guldålder".

– Jag tyckte själv att jag passade så bra som barn. Det var lätt och jag var stark, det fanns inga frågetecken eller oro, säger Frida Nilsson, som grubblar mycket mer i vuxen ålder.

Då är skrivandet den tillflykt hon behöver:– Det är ett sätt att glänta på dörren till barndomen. Att få egna barn var ännu mer så. Jag kan inte komma in i barndomen igen, men jag bor granne med två barndomar.

Annons
Annons
Annons