Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är "döstädning" verkligen ett svenskt fenomen?

Inte förrän jag stod i en museishop i London i våras förstod jag hur stort det hade blivit med danskt ”hygge” och svenskt ”lagom”.

Annons

Visst, jag hade läst artiklarna om att böcker om dessa ämnen blivit stora i den anglosaxiska världen, men jag trodde att det var ungefär som när en svensk artist blir ”stor” i Asien, en överdriven hype.

Nu lanseras nästa fenomen. På svenska heter boken ”Döstädning” men på engelska har den titeln ”The Gentle art of swedish death cleaning”.

Visst vill man höra en engelsman försöka uttala ”döstädning”?

På så sätt är ”Döstädning” smärtsamt svensk.

Konstnären Margareta Magnusson ger en kort, koncis lektion i konsten att städa upp efter sig. För gott. I tid ta reda på alla hemmets prylar och köra känslig korrespondens genom dokumentförstöraren, så att barnens ögon ska skonas från intima detaljer när hon väl är borta.

Läs mer: Klas Östergren i topp när vi listar favoritböcker juli-september i

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Frågan är hur svenskt detta fenomen är. Först, när jag börjar läsa, ser jag det som ett cyniskt säljknep, detta att lura i resten av världen att ”döstädning” skulle vara ett lika svenskt fenomen som ”lagom”.

Men under läsningen måste jag ge förlaget rätt i att själva konceptets idé får anses vara mycket svensk. Henrik Berggren och Lars Trägårdh introducerade i boken ”Är svensken människa?” tanken om statsindividualismen, den svenska välfärdsstaten som en grund för extrem individualism. Vi kan förlita oss på staten så att vi slipper varandra.

På så sätt är ”Döstädning” smärtsamt svensk. Vi ska inte besvära våra barn med något. Inte ens med att rensa ut dödsboet. Frågan är vad som blir nästa steg? Så självförbränner du dig för att inte skapa besvär efteråt.

Kremerad och klar.

Annons
Annons
Annons