Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Johansson överraskade alla

Plötsligt händer det. Socialdemokraterna är tillbaka i integrationsdebatten. Efter att under lång tid varit plågsamt osynliga bröt partiet i helgen tystnaden.

Annons

Ylva Johansson (S).

En efterlängtad reaktion gav svar på ett antal centrala frågor. Hur ser partiets integrationslösningar ut? Vad skiljer dessa lösningar från regeringens? Och varför har partiet inte någon integrationspolitisk talesperson?

Vad som till slut fick Sveriges största parti att ta bladet från munnen var att Jasenko Selimovic (FP) i en artikel på DN Debatt ifrågasätter Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Socialdemokraternas ointresse för integrationsdebatten: ”Jag har förståelse för er rädsla att gynna de främlingsfientliga. Men tystnaden kommer att förvärra situationen. Om vi som tycker att invandrare ska vara välkomna till Sverige inte diskuterar de problem som finns med integrationen kommer de som föreslår minskad invandring att vara det enda alternativet. Då kommer vi snart att tvingas diskutera frågan: ska vi ha invandring över huvud taget.”

Reaktionerna var som väntat spridda där de digitala applåderna avlöstes med ren ilska.

Berättigad kritik kom från Miljöpartiets Maria Ferm, som mycket riktigt påpekade att integration är en prioriterad fråga för hennes parti (som till exempel bedriver en särskild samtalskampanj på området).

En mer överraskande reaktion bjöd Ylva Johansson (S) på. I ett förlösande blogginlägg meddelar hon att ”jag är Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson. Jag tar varje dag debatten om arbetslöshet, utbildning och bostad – de viktigaste delarna i integrationspolitiken”.

Äntligen! Ett besked.

I värsta fall var svaret inte mer än ett kortsiktigt försök att avfärda en återkommande kritik, i bästa fall var detta ett startskott för en ny och spännande integrationspolitisk linje. Jag väljer att tro på det senare.

För vad Johansson menar – som officiellt är vice ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott – är att integration inte ska betraktas som en separat fråga, utan som en självklar del i generella politiska lösningar utan etniska dimensioner.

Arbetslöshet, skol- och bostadssegregation är angelägna frågor för samtliga medborgare, oavsett bakgrund.

Johanssons oväntade utspel är därför att betrakta som ett stort genombrott för svensk integrationspolitik: en kontrast till regeringen, en klok analys och en opposition värd namnet.

Synd bara att detta fram till nu inte framgått för någon annan än för Ylva Johansson själv och hennes närmaste krets. För det var inte bara Johansson som reagerade.

Riksdagsledamot Sara Karlsson (S) bloggade även hon bitskt om Selimovic uppmaning om att ge sig in i integrationsdebatten: ”Nog fan pratar vi om det. Ibland känns det som är det är det enda vi gör.”

Jaså? Förutsatt att Karlsson nu har rätt går det inte att dra några andra slutsatser än att det inte är engagemanget det är fel på, det är kommunikationen. Det som utifrån framstått som ett fullkomligt ointresse diskuteras alltså så flitigt att det för riksdagsledamöterna upplevs som tjatigt?

Men nog om det som varit. Socialdemokraterna har alltså en integrationspolitisk strategi (och en självutnämnd integrationspolitisk talesperson). Det som nu behövs är att man också förverkligar denna filosofi och framför allt – förmedlar den.

Om en spinndoktor eller två paketerar det frö som Ylva Johansson har sått, kan svensk integrationspolitik ha två riktigt spännande år framför sig.

Grundare av Sverigesresurser.se, debattsajt för integrationsfrågor

Amanda Björkman

Annons
Annons
Annons