Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fortsätt att visa mod

En ynka mobilfilm. Mer krävdes inte för att Sverige­demokraternas försök till normalisering och strävan efter politisk korrekthet ­skulle falla pladask.

Annons

Det har varit en tuff period för Jimmie Åkesson och järnrörsgänget. Expressens avslöjanden rullades ut i ett välregisserat drama, där man bit för bit monterande ner förtroendet för riksdagsmän som inte tvekar att ta till järnrör och kalla unga kvinnor för hora. Åkesson har sedan tillträdet som partiledare för sju år sedan arbetat framgångsrikt med att förändra bilden av sitt parti.

Förändringsarbetet nådde sin slutfas för en dryg månad sedan då partiledningen deklarerade att man med nolltoleransens duk på allvar skulle putsa den främlingsfientliga ytan. Rasister skulle ut ur partiet hette det, ett utspel som med facit i hand tvingade Åkesson att avsätta sin egen kronprins Erik Almqvist.

I samband med detta visade också opinionsmätningarna på ompaketeringens framgång – Sverigedemokraterna är just nu Sveriges tredje största parti. De kraftfulla motreaktionerna som följde skvallrar om att åtminstone 90 procent av svenska folkets reflexer för att höja rösten när fel begås är intakta. Att rasism och sexism på våra gator är oacceptabelt. Framför allt i kombination med en stor portion lögner och ett par järnrör.

Men vad händer nu? Det är lätt att vara reaktiv och att låta reflexerna mot rasism och sexism göra jobbet när mediedrevet är igång. Svårare är det att vara långsiktigt proaktiv och agera även dagar utan rasande löpsedlar. Vad står vi för? En riksdag utan omdömeslösa rasister, visst. Men det svaret räcker inte.

Komikern Soran Ismail, som var med under kvällen på Kungsgatan som fällde SD-topparna, har visat vägen. Han har i medieljuset som följt av avslöjandena ratat diskussionen om att riksdagsmän överöst honom med rasistiska och sexistiska invektiv.

I stället pekar han på det centrala: det allra största övertrampet är att Almqvist säger till Ismail att “det här är inte ditt land. Det är mitt land.” Vi är många vars svenskhet ifrågasätts. Av rasister, riksdagsledamöter, ibland av oss själva. Vad är svenskhet? Finns det någon sådan över huvud taget?

Det självklara och enda svaret är att svenskheten återfinns i medborgarskapet. Soran Ismail är lika mycket svensk som Erik Almqvist och påpekar själv det absurda i sammanhanget i SvD:s söndagsintervju: “Att min svenskhet ska ha att göra med hur jag beter mig, medan deras (sverigedemokraters) beror på att deras farfar bodde här. Nej, det går jag inte med på.”

Att SD nu blivit avslöjade på bar gärning är en viktig påminnelse. Inte bara om att Sverige har ett rasistiskt parti i riksdagen, utan även om att var och en utav oss måste ta ansvar och aktivt påverka vilket Sverige vi vill bo och leva i.

Det duger inte att passivt se på medan enstaka rasister definierar vilka vi är och vilka vi tillåts vara. Därför måste vi nu följa Ismails goda exempel och ta till orda, oavsett om det är en sen natt på Kungsgatan, i ett klassrum eller runt köksbordet. Anstränga oss. Visa mod. Formulera argument. Kampen mot rasism är varken större eller mindre än så.

Grundare av Sverigesresurser.se, debattsajt för integrationsfrågor

Amanda Björkman

Annons
Annons
Annons